När Monika blev ensam mamma med Cornelia för 9 år sedan förändrades livet snabbt. Frågorna kom naturligt: Vad skulle hon göra? Jobb? Boende? Hur skulle hon klara av att uppfostra Cornelia? Det resulterade så småningom i en djärv flytt från Gällivare till Örnsköldsvik. Varken Monika eller Cornelia har ångrat det.

När Cornelias pappa flyttade var Cornelia bara ett år. För Monika innebar det en stor omställning. Att vara ensamstående mamma med allt vad det innebär var inte lätt.

- Jag insåg att jag måste se till mitt eget liv och ta itu med omständigheterna, säger Monika. Vi bodde då i Gällivare. Ett resultat av att jag tog itu med mitt liv var att jag på allvar började vandra tillsammans med Gud.

Något som dök upp ganska snart var en önskan efter en kristen skola för Cornelia. Monika började be och för fyra år sedan kommonica_cornelia_1.png bönesvaret.

- Katarina, en god vän, som inte hört av sig på flera år ringde, berättar Monika. Hon sa att ”Övik har en kristen skola”.

Sedan hände allt snabbt, vi bestämde oss för flytt och jag sa upp mig från mitt jobb på operationsavdelningen. De som frågade oss vart vi skulle ta vägen tyckte att vi var tokiga. Vi skulle flytta in i Katarinas lilla etta och jag hade inget jobb.

Det ordnade sig snabbt med lägenhet och efter en vecka hade Monika dagtidsjobb på sjukhuset, vilket hon speciellt bett om. Cornelia fick också plats på Broskolan och kunde ganska snart börja i sexårsverksamheten.

Det tog en tid innan Monika började engagera sig i församlingen Trons Sköld. Först ville hon känna sig för. Men det gick inte lång tid förrän hon kände att det var precis rätt.

- Vi upplevde från första stunden att det var som en stor familj, säger Monika. Vi bodde några kilometer från skolan och Cornelia fick skjuts varje dag. Vi kände verkligen att de tog hand om oss. Jag fick hjälp med bilen, lägenheten och många praktiska saker.

Under den första tiden när jag hade många kurser via jobbet, fick jag hjälp med barnvakt. När jag blev erbjuden att hjälpa till i församlingen, kände jag det aldrig som ett utnyttjande, utan som ett omhändertagande.

- Den här familjekänslan har jag också upplevt på jobbet och med stan, understryker Monika. Vi är inte så många på jobbet och vi har en underbar gemenskap. Staden är underbar med fina människor, det finns ett bra utbud och man kan åka slalom.

- Slalom är ett måste för oss, skrattar Monika.

Nu är Cornelia 10 år och under hela hennes uppväxt har hon levt utan pappa.

- I början var det lite svårt, särskilt när hon fick frågor om var hennes pappa var, berättar Monika. Men för Cornelias del har det aldrig blivit någon stor sak.

Under vår intervju hemma hos Monika och Cornelia kommer Cornelia hem. Hon vill åka till kyrkan, som ligger bara ett stenkast bort. På med cykelhjälmen och iväg.

- Det är fantastiskt, utbrister Monika. Hon har så bra kompisar och kyrkan har en jättefin gemenskap.

Monika berättar om lördagskul, barnmöten, pyssel och breakdance, där det idag finns många barn som är med. Själv har hon engagerat sig i kyrkans barnarbete för att hon har en särskild längtan efter att hjälpa barn på olika sätt. När vi berör detta att leva som ensam förälder blir Monika nästan förnärmad.

- Jag brukar säga att jag inte är ensamstående utan enastående, utbrister hon.

Flytten från Gällivare till Övik visade sig bli en verklig fullträff.

- Här trivs jag och här vill jag fortsätta.